För det fjärde… eller vad betyder vad för vem och varför?

Veckan inleddes med att de scener som vi skulle ha med på redovisningen spikades. Vi hade ett samtal om hur vi skulle gå tillväga, inte särskilt Sokratiskt eller demokratiskt om du frågar mig, och kom fram till att scenen med ”Talkshowen” skulle strykas. Istället för att ha med den scenen bestämdes det att vi skulle utöka de andra scenerna och utveckla ett mellanspel mellan de samma. En lösning som jag tror var nödvändig för att vi skulle komma vidare. Alla roller sattes och de som ursprungligen var med i ”Talkshowscenen” fick andra småroller. Jag hade sedan tidigare förpassats från min roll i barnprogramscenen till att var en av de fula. Helt ok.

Vidare i veckan fixades det med rekvisitan och vi repeterade samt genomförde små ändringar för att tighta till det hela. Has has has… På torsdagen var det dags för generalrepetition och att få ta del av de några av de andra gruppernas redovisningar uppe på Artisten. Genrepet blev inte så mycket repetition som det blev ljussättning och absurda inslag av panikslagna män som hävdade sin rätt till den lokal som vi vid tillfället uppehöll oss i. Vi bestämde istället för att repetera igenom hela föreställningen i ottan dagen efter. Tidigt nästa dag var vi fyra tappra krigare på plats. Resten lös med sin frånvaro. Det visades sig att mannen med panik i än större utsträckning hade tagit för sig och massakrerat schemat. I tillägg visade det sig att telefonkedjan som bildats mer hade karaktären av isolerade ringar. Jag hade inte skrivit upp mitt nummer på listan, får skylla mig själv. Den panikslagna mannens respekt för andra människor och deras tid i kombination med att informationen om ändringar i schemat inte hade nått fram resulterade i att vi istället skulle redovisa efter lunch. Men sådana saker gör bara ”att livet blir lite längre”

Vår redovisning gick utmärkt och vi fick bra respons från publiken. Redovisningarna som jag var en del av och tog del av var i delar riktiga mästerstycken. Upplysande, omvälvande, borgade för eftertanke, inspirerande, och intressanta. De moment som gjorde störst intryck på mig var sovsalen, det är skönt att vila när man gått upp onödigt tidigt, och att ett gäng aktivister tog tillfället i akt och förmedlade sin syn på världen i en av redovisningarna.

Den processen som jag har varit med och genomgått under den här tiden har fört med sig möjligheter att prova på nya saker och ett annorlunda arbetssätt. Det har stundom varit frustrerande men i slutändan har jag lärt mig mycket om mig själv, konstvärlden och om andra människor.

Bara ventilering och koppling kvar... 

Planering...
  

Seger...

För det tredje… eller förvirring och en smula irritation

Efter att ha laddat hela helgen för att redovisa våra ”mini-preformances” visade det sig att Katti var sjuk när vi dök upp på morgonen och istället fick vi handledning av två andra lärare. Inte mycket att göra åt så vi redovisade för varandra istället. Att se de andras uppträdanden var intressant och det visade sig att några av klasskamraterna är fantastiska skådespelare. Den manliga frisören! De två nya lärarna hade enligt min uppfattning en lite annan syn på det arbete och de uppgifter som vi utförde och skall utföra. Inget ont i det men för mig skapade det en viss förvirring. I mitten av veckan redovisade vi återigen våra ”mini-preformances” vilket avlöpte på exakt samma sätt som i början av veckan.

Arbetet med den slutgiltiga preformancen inleddes med att vi i stor grupp diskuterade fram ramverket för hur den skulle kunna se ut och detta mynnade ut i att gruppen återigen delades upp i smågrupper som skulle presentera olika delar för varandra. Detta tycker jag fungerade bra och många spännande utföranden och idéer kom fram. Dessvärre avslutades veckan för min del i förtid då jag missade torsdagen och fredagen på grund av sjukdom.

Hur mycket jag än vill anamma och försöker omfamna det arbetssätt som vi har finner jag att det, för mig, ostrukturerade arbetet i stor grupp med många viljor och tankar i stor utsträckning skapar förvirring och irritation. Problemet ligger med största sannolikhet hos mig själv men när jag känner att det saknas struktur, ett tydligt mål och en klar tanke med det vi gör tär det på motivationen. Detta till trots tycker jag att vi har något som kan bli något. En tanke som jag har är dock att det i viss utsträckning känns som att vi moraliserar och klankar ner på vissa företeelser i vårt samhälle. Visst tycker jag att de företeelser som vi tar upp i många fall förtjänar en käftsmäll och att utsättas för kritik men genom att göra så känner jag att vi sätter oss själva på en aning höga hästar. Men jag tror att vi vet vad vi gör. Eller…

För det andra... skräp

Under veckan har vi fortsatt med de Sokratiska samtalen. Som utgångspunkt har vi bland annat haft filmen ”The Delicious” och jag tycker att de samtal som vi har haft har lyfts till en annan nivå. Samtalen har ”växt” och jag blir mer och mer övertygad om att jag i min framtida yrkesutövning på något sätt kommer att använda mig av Sokratiska samtal. De ger enligt min uppfattning deltagarna en möjlighet att gå utanför de strikta ramar och normer som vanligtvis är gällande för diskussioner, något som i många fall skulle kunna leda till att fler och annorlunda perspektiv kan komma fram. Vidare under veckan har vi byggt samhällen av skräp som vi hade tagit med oss eller hittat i HDK:s soprum. Som utgångspunkt hade vi de ord och saker som vi hade valt under föregående vecka. Då jag byggde mitt samhälle gick jag mycket på infall och känsla. På det stora hela tycker jag att mitt samhälle blev bra och att det förmedlade vad jag ville säga. De färdigbyggda samhällena redovisade vi sedan för varandra genom att vi delgav de andra vilka intryck de olika samhällena gav oss. Redovisningsformen var underhållande då det visade sig att skaparen av samhällets tankar inte alltid stämde överens med den bild vi övriga hade. Under torsdagen såg vi på Roy Anderssons film ”Du levande”. Jag tycker att filmen i vissa delar är briljant, exempelvis tycker jag att scenen med mannen som står på balkongen och pratar med sin fru är helt underbar och mycket talande, samtidigt som filmen i sin helhet är en aning för segt och tung för min smak.

De tankar som kom upp under redovisningarna av våra samhällen kom senare under veckan att ligga till grund för ett antal ”mini-preformanceframträdanden”. Dessa ”mini-preformances” utgick från ett ord som vi hade ”brainstormat” fram i de smågrupper som vi var indelade i. Den grupp som jag ingick i arbetade utifrån ordet budskapsinferno och slutet av veckan användes till att repetera. Arbetet med scenariot i smågrupper var både underhållande och utvecklande. Jag kände att vi hittade ett format som på ett bra sätt förmedlade det vi ville säga. Dessutom var det kul.     

Samhällsbygge...

Del av någon annans samhälle, fantastiskt, i sig, ur sitt sammanhang, mycket talande, för mig...

För det första... det allra första

Att få möjligheten att vara på HDK känns spännande och jag gillar både byggnaden och atmosfären. Det första momentet med namnleken kändes till en början en aning överarbetat. Efterhand så insåg jag dock att det var ganska roligt att måla av klasskamraterna och att jag faktiskt kom ihåg, och fortfarande kommer ihåg, de flesta namn och ansikten. I vanliga fall har jag glömt både namn och ansikte i samma stund som jag vänder mig om.

När det kommer till det Sokratiska samtalet så väckte det som stod i det häfte som vi fick inte mitt intresse i särskilt stor utsträckning. Däremot fick föreläsningen mig att ändra uppfattning då jag fick klart för mig hur det Sokratiska samtalet kunde användas och vad det innebär att arbeta med det. I teorin anser jag att det Sokratiska samtalet är riktigt bra och tror att det kan borga för utmanande och intressanta diskussioner. I de Sokratiska samtal som vi genomförde när vi övade så anser jag att vi hade svårt att hålla igång ett intressant samtal som gav något större djup eller reflekterande. Anledningen till detta tror jag är att vi är nybörjare, både som samtalsledare och samtalsdeltagare, och att vi inte känner varandra särskilt väl. Jag funderar också kring om det material som vi utgick från kan vara en bidragande orsak till att jag inte upplevde att samtalen nådde upp till de förväntningar som jag hade utifrån teorin. Jag kände inte att materialet engagerade mig i särskilt stor utsträckning. Visst säger alla de bilder som vi har arbetat med hur mycket som helst men detta till trots så saknade jag intressanta motsättningar som jag tror skulle kunna leda till att samtalen blir livligare. Dessa första intryck till trots så tror jag på det Sokratiska samtalet och jag tycker att det ska bli spännande att se hur samtalen blir då vi har övat mer.

Den del i skapandeprocessen som gick ut på att vi med ord och associationer skulle komma fram till vad ett samhälle är för oss tyckte jag var positiv. Det hör, enligt min uppfattning, inte till vanligheterna att fritt tänkande och personligt tyckande får ta plats i den utbildning som jag går. Jag är vanligtvis låst till att utgå från och att ta hänsyn till andras teorier och styrka mina egna påståenden genom dessa teorier. Att inte behöva göra det tror jag kan leda till något helt oväntat och att inte veta vad det jag gör skall mynna ut i känns både spännande och inspirerande.