Efter att ha laddat hela helgen för att redovisa våra ”mini-preformances” visade det sig att Katti var sjuk när vi dök upp på morgonen och istället fick vi handledning av två andra lärare. Inte mycket att göra åt så vi redovisade för varandra istället. Att se de andras uppträdanden var intressant och det visade sig att några av klasskamraterna är fantastiska skådespelare. Den manliga frisören! De två nya lärarna hade enligt min uppfattning en lite annan syn på det arbete och de uppgifter som vi utförde och skall utföra. Inget ont i det men för mig skapade det en viss förvirring. I mitten av veckan redovisade vi återigen våra ”mini-preformances” vilket avlöpte på exakt samma sätt som i början av veckan.
Arbetet med den slutgiltiga preformancen inleddes med att vi i stor grupp diskuterade fram ramverket för hur den skulle kunna se ut och detta mynnade ut i att gruppen återigen delades upp i smågrupper som skulle presentera olika delar för varandra. Detta tycker jag fungerade bra och många spännande utföranden och idéer kom fram. Dessvärre avslutades veckan för min del i förtid då jag missade torsdagen och fredagen på grund av sjukdom.
Hur mycket jag än vill anamma och försöker omfamna det arbetssätt som vi har finner jag att det, för mig, ostrukturerade arbetet i stor grupp med många viljor och tankar i stor utsträckning skapar förvirring och irritation. Problemet ligger med största sannolikhet hos mig själv men när jag känner att det saknas struktur, ett tydligt mål och en klar tanke med det vi gör tär det på motivationen. Detta till trots tycker jag att vi har något som kan bli något. En tanke som jag har är dock att det i viss utsträckning känns som att vi moraliserar och klankar ner på vissa företeelser i vårt samhälle. Visst tycker jag att de företeelser som vi tar upp i många fall förtjänar en käftsmäll och att utsättas för kritik men genom att göra så känner jag att vi sätter oss själva på en aning höga hästar. Men jag tror att vi vet vad vi gör. Eller…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar